I dag för precis ett år sedan satt jag med 120 kollegor vid en fantastiskt mysig konferensanläggning. Vi hade haft en riktigt bra föreläsning på temat "Du kan inte springa runt som en idiot och göra affärer" (Fritt översatt efter föreläsarens förkortning YCRADB!). Nu stod en trevlig middag på agendan och allt kändes riktigt riktigt bra. Efter en pressad vår med grymt roligt arbete som engagerar mig dag som natt, kändes det riktigt skönt att bara få sitta och inspireras i två dagar.

Lagom till efterrätten ryckte någon visst ur kontakten... Allt blev svart och uppvaknandet skedde i ambulansen med två trevliga ambulansmän som käckt frågade vad konferensen hade handlat om... Svaret  - "Balans i livet" kändes i det läget helt naturligt. En natt på akuten blev lärdomen och när jag återvände till konferensen var nästa föreläsning "Blev inte livet bättre än så här?"

Det kändes som att ödet just gjort entré i mitt liv. Dags att ta tag i livet, egna ansvaret för hälsan och dra lärdomar av det som hänt.

Vägen tillbaka var i början oerhört tung. Drömmen var länge att kunna springa 15 meter. Ja, ni läste rätt. Större ambitioner var i det läget inte realistiska.

Nu är det årsdag sedan händelsen. Precis idag sitter återigen mina drygt 120 kollegor och äter middag på en härlig konferensanläggning. Jag är inte med pga att jag just nu har avslutande utbildningsblocket i personalchefsutbildningen. Kanske lika bra det, trevlig middag blir fortsatt trevlig middag, inga ambulanser, ingen akuten och inga drömmar om att klara att springa 15 meter fram till brevlådan. Nu kan jag springa, till och med längre än 15 meter och livet känns riktigt riktigt bra. Ett år och inga återfall och så ska det förbli. Är det någon som ska trycka på pausknappen, så är det jag själv och DÅ jag själv bestämt mig för det. Inte när kroppen på egen hand säger ifrån.

Ta hand om er!